VÄRLDSMARKNADEN
— Så gör jag med, svarade William. Jag var fanken så mycket mera nervös den morgonen än du. Jag kommer ihåg, att du tog dig en duktig frukost. Ät någonting nu.
— Du är en präktig gammal hederspascha, Will. Jag vill dricka din skål, gamle gosse, och säga farväl åt…
— Nej, nej, två glas äro nog, inföll Dobbin. Tag bort likörerna, John. Tag litet cayennepeppar till din kyckling. Men skynda dig, ty vi måste snart ge oss av.
Klockan fattades vid pass en halvtimme i tolv, då detta korta möte och samtal ägde rum mellan de båda kaptenerna. En vagn, i vilken kapten Osbornes betjänt lagt sin herres necessär och restoalett, hade en stund hållit utanför, och in i denna skyndade nu de båda herrarna under ett paraply, medan betjänten satte sig upp på kuskbocken, förbannande regnet och vätan hos kusken, som satt och ångade bredvid honom.
— Vi skola finna ett bättre åkdon än det här vid kyrkporten, och det är alltid en tröst, sade han.
Och vagnen skramlade framåt och tog vägen nedåt Piccadilly, där Aspley House och S:t Georges hospital ännu buro sin röda målning; där det fanns oljelyktor, där Achilles ännu icke var född eller Pimlicobågen upprest eller det ohyggliga vidunder till ryttarstaty[1], som höjer sig över detta och trakten däromkring — och så foro de ned förbi Brompton till ett litet kapell nära Fulham Road.
En kalesch förspänd med fyra hästar höll utanför kyrkan och därjämte en vagn av det slag som kallades glasvagnar. Endast några få dagdrivare voro samlade där, till följd av det ohyggliga regnandet.
— För tusan, sade George. Jag sade ju att det inte skulle vara mer än ett par!
— Min herre ville nödvändigt ha spann, sade mr Josef Sedleys betjänt, som var i tjänstgöring här, och han och mr Osbornes betjänt kommo överens om, under det de följde George och William in i kyrkan, att det var en riktigt knusslig tillställning, med knappast så mycket som en frukost och en bröllopsrosett.
- ↑ Hertigens av Wellington ryttarstaty. Ö. a.
