WILLIAM M. THACKERAY
— Nå, ha vi dig då äntligen, sade vår gamle vän Josef Sedley, som nu trädde ut. Du kommer fem minuter för sent, George, min gosse. En sådan dag det är! Fördöme mig är det inte alldeles som början till regntiden i Bengalen, men du ska finna min vagn vattentät. Kom med nu, min mor och Malla vänta i sakristian.
Josef Sedley var riktigt storståtlig. Han var fetare än någonsin. Hans löskragar voro högre än vanligt; hans ansikte var ännu mera rött, och hans krås jäste stolt ut ur hans brokiga väst. Lackerade stövlar voro då ännu icke uppfunna, men "hessarna" på hans vackra ben glänste till den grad, att de måste ha varit just precis det par, vid vilket herrn på den gamla planschen plägade raka sig, och på hans ljusgröna frack blommade en vacker bröllopsrosett, lik en stor vit magnolia.[1]
Kort sagt, George hade tagit det stora steget och skulle nu gifta sig. Därav hans blekhet och nervositet — hans sömnlösa natt och hans oro på morgonen. Jag har hört folk, som genomgått samma pers, erkänna att de känt samma oro. Efter tre eller flera ceremonier blir man visserligen van vid det, men det första försöket är hemskt, det medger envar.
Bruden var klädd i en brun sidenpelis (efter vad kapten Dobbin senare berättade för mig) och bar en halmhatt med ett ljusrött band; över hatten hade hon en slöja av vita Chantillyspetsar, en gåva av mr Josef, hennes bror. Kapten Dobbin själv hade anhållit om tillåtelse att få presenta henne en guldklocka med dito kedja, med vilken hon lyste vid ifrågavarande tillfälle, och hennes mor gav henne sin diamantbrosch, nästan den enda prydnad den gamla damen hade kvar. Under vigselceremonien satt mrs Sedley och lipade betydligt i en bänk, tröstad av den irländska tjänstflickan och mrs Clapp från huset där hon bodde. Gamle Sedley hade icke velat vara närvarande. Josef föreställde brudens far, medan kapten Dobbin tjänade sin vän i samma egenskap.
- ↑ Vid bröllop i England plåga gästerna bära vita sidenrosetter på hatten och armen. Även hästarna och kuskarna bära sådana. Ö. a.
298
