WILLIAM M. THACKERAY
anlända. Punktligt på minuten kom diligensen, fylld både innan och utan, skramlande nedåt gatan och stannade utanför diligenskontoret, medan konduktören blåste sin vanliga melodi på posthornet.
— Hollah! Där ha vi vännen Dobbin! ropade George, helt förtjust över att få se sin vän uppspetad uppe på taket, sedan han ända hittills förgäves väntat på hans ankomst. Hur står det till, min gubbe lilla? Glad att få se dig här. Amalia ska bli förtjust över att få återse dig, sade Osborne, i det han varmt skakade sin väns hand, då denne hade kommit ned från åkdonet, och därefter tillade han i en lägre, upprörd ton: Vad medför du för nyheter? Har du varit vid Russell Square? Vad säger gubben? Berätta mig alltsammans.
Dobbin såg helt blek och allvarsam ut.
— Jag har träffat din far, sade han. Hur mår Amalia — mrs Osborne? Jag ska strax berätta dig alla nyheterna, men jag för med mig den största nyheten av dem alla, och den är…
— Ut med den, min gubbe lilla, sade Osborne.
— Vi äro beordrade till Belgien. Hela armén bryter upp — gardet och allasammans. Heavytop har fått igen sin gikt och svär över att han inte är i stånd att röra sig. O'Dowd övertager kommandot, och vi gå i nästa vecka ombord i Chatam.
Dessa krigsnyheter utövade naturligtvis ett starkt intryck på våra älskare och fingo alla tre herrarna att se mycket allvarsamma ut.
306
