WILLIAM M. THACKERAY
och namnam nog åt tre barn jämte en gåva av sju shillings vid avskedet, var dock flickans sinne för det löjliga starkare än hennes tacksamhet, och hon uppoffrade miss Jemima lika skoningslöst som hennes syster.
Katastrofen kom, och hon flyttade nu till Chiswick, som skulle utgöra hennes hem. Ställets stränga stelhet kvävde henne; bönerna och måltiderna, lektionerna och promenaderna, vilka voro ordnade med klosterlig regelbundenhet, nedtyngde henne, så att hon knappast kunde uthärda det, och hon tänkte med så mycken saknad tillbaka på friheten och fattigdomen i den gamla ateljén i Soho, att envar, hon själv inberäknad, trodde att hon tärdes av sorg över faderns död. Hon hade ett litet vindsrum, där pigorna hörde henne gå och snyfta och gråta om nätterna, men detta var av raseri och icke av sorg. Hon hade icke just varit van att förställa sig mycket, till dess hennes ensamhet nu lärde henne att hyckla. Hon hade aldrig förr varit i fruntimmerssällskap; hennes far var, ehuru utsvävande, en man med talang, och hans konversation var tusen gånger behagligare för henne än pratet av sådana bland hennes kön, med vilka hon nu träffade tillsammans. Den gamla skolförestånderskans högtravande fåfänga, hennes systers narraktiga godhjärtenhet, de äldre flickornas enfaldiga pladder och förtal samt guvernanternas kalla regelbundenhet plågade henne lika mycket. Den stackars flickan saknade därjämte ett milt, moderligt hjärta; eljest kunde möjligen det barnsliga pratet av de yngre flickorna, över vilka hon egentligen skulle hålla uppsikt, hava mildrat och intresserat henne, men hon levde ibland dem under två års tid, och ingen enda av dem sörjde över att hon reste sin väg. Den milda, ömhjärtade Amalia Sedley, var den enda person, vid vilken hon något så när kunde fästa sig, och vem kunde väl undgå att fästa sig vid Amalia?
De henne omgivande unga damernas lycka och större förmåner förorsakade Rebecka outsägliga styng av avundsjuka.
— Vad den där flickan kråmar sig, därför att hon är
24
