VÄRLDSMARKNADEN
honom så mycket som någon far någonsin gjort. Han har av mig fått tre gånger så mycket pengar som er far någonsin givit er, det tror jag mig kunna påstå. Inte för att jag vill skryta över den saken. Hur jag arbetat och stretat för honom och använt mina talanger och min energi, vill jag inte tala om. Fråga Chopper. Fråga honom själv. Fråga Londons City. Nåväl, jag föreslår honom ett giftermål, sådant som varje adelsman i hela landet kunde vara stolt över — den enda sak i livet som jag bett honom om — och han säger nej. Är det jag, som har orätt? Är det jag, som är orsak till osämjan? Vad åsyftar jag väl annat än hans eget bästa, för vilket jag trälat och släpat alltsedan han blev född? Ingen kan påstå, att det finns något själviskt hos mig. Må han komma tillbaka och jag ska säga: se här är min hand; låt oss glömma och förlåta. Något giftermål kan nu inte komma i fråga. Må han bara göra upp saken med miss Swartz, så kan han gifta sig med henne, då han kommer tillbaka som överste, ty överste ska han, förbanna mig, bli, om pengar kunna göra honom till det. Det gläder mig, att ni fått honom på andra tankar. Jag vet, att det är ni som gjort det, Dobbin. Ni har räddat honom ur månget obehag förr. Må han komma. Jag ska inte vara sträng. Kom båda två och ät middag i dag vid Russell Square. Den gamla butiken och den gamla timmen. Ni ska få en mör stek och slippa alla frågor.
Detta beröm och detta förtroende gjorde ett smärtsamt intryck på Dobbin. Ju längre samtalet fortgick i denna ton, ju mera brottslig kände han sig, och han sade därför slutligen:
— Jag fruktar verkligen att ni misstager er, sir. George är alltför mycket högsinnad för att gifta sig för pengar. En hotelse å er sida, att ni skulle vilja göra honom arvlös i händelse av olydnad, skulle endast medföra uppstudsighet å hans sida.
— Men, för tusan, människa, kallar ni då det hotelse, att man bjuder honom åtta till tiotusen pund om året, sade mr Osborne ännu alltjämt med en retsam godlynthet.
