VÄRLDSMARKNADEN
middag var för honom av större vikt än någon annan dödligs affärer.
Dobbin hade fått full rättighet att meddela generalens underrättelse åt var och en av regementets officerare, vilken han händelsevis stötte på, och följaktligen meddelade han den till fänrik Stubble, vilken han träffade hos sin agent och som (så stor var hans militäriska iver) genast skyndade till försäljaren av munderingspersedlar och köpte sig en ny sabel. Denne unge man, som, ehuru han endast var sjutton år gammal och vid pass sextiofem tum hög samt av naturen utrustad med en klen kroppskonstitution, vilken dessutom hade blivit försvagad av ett förtidigt bruk av konjak och vatten, obestridligen hade ett lejons mod vägde, prövade, böjde och balanserade nu därstädes ett vapen, som han trodde skulle komma att anställa stor manspillan bland fransmännen. Ropande ha, ha! och med förfärlig energi stampande med sina små fötter, föll han ut två eller tre gånger mot kapten Dobbin, som skrattande parerade stöten med sitt spanska rör.
Mr Stubble tjänade, såsom man av hans korta och smärta växt kunde ana, vid lätta infanteriet; fänrik Spooney däremot var en lång yngling och tillhörde kapten Dobbins grenadjärkompani, och han försökte en ny björnskinnsmössa, under vilken han såg mera grym och vild ut, än man kunde vänta av hans år. Därefter begåvo sig dessa båda ynglingar av till Slaughters, och sedan de hade beställt en storståtlig middag, satte de sig ned och skrevo brev till sina goda och oroliga föräldrar därhemma — brev fulla av kärlek och hjärtlighet och mod och dålig stavning. Ack, det fanns många ängsliga hjärtan som slogo i England den tiden, och mödrars böner och tårar flödade i många hem.
Då Dobbin såg unge Stubble sysselsatt med författarskap vid ett av borden i kafferummet hos Slaughters och med tårar droppande utåt näsan ned på papperet (ty den stackars gossen tänkte på sin mamma och att han kanske aldrig mera skulle få återse henne), slog han igen sitt
