WILLIAM M. THACKERAY
Sharp till den gamla damen, som var nära att svimma av bestörtning. Ni tog mig, därför att jag kunde vara er till nytta. Det är inte någon fråga om tacksamhet oss emellan. Jag hatar det här stället och önskar att lämna det. Jag ämnar inte göra mera här, än vad som jag är förbunden till.
Det var förgäves, som den gamla damen frågade henne, om hon visste att hon talade till miss Pinkerton. Rebecka skrattade henne mitt i ansiktet med ett ohyggligt sarkastiskt, demoniskt skratt, som var nära att skaffa skolförestånderskan ett hysteriskt anfall.
— Ge mig en summa pengar, sade flickan, och gör er av med mig, eller om ni hellre så vill, så kan ni skaffa mig en god plats i en adlig familj — ni kan det nog, om ni bara vill.
Och vid varje ytterligare ordväxling återkom hon ständigt till denna punkt: — Skaffa mig en plats — vi hata varandra, och jag är färdig att avlägsna mig.
Ehuru den hedervärda miss Pinkerton hade en romersk näsa och en turban och var lång som en grenadjär och ända hittills hade varit en oinskränkt härskarinna, kunde hon likväl icke i vilja eller kraft mäta sig med sin lilla lärling, och det var förgäves som hon kämpade med henne och sökte att skrämma henne. Då hon en gång tillrättavisade henne offentligen, hittade Rebecka på den förutnämnda planen att svara henne på franska, vilket bragte den gamla damen helt och hållet ur fattningen. För att kunna bibehålla sin myndighet i skolan blev det alldeles nödvändigt att avlägsna denna upprorsmakerska, detta vidunder, denna orm och denna eldbrand, och då hon nu fick höra, att sir Fox Crawleys familj behövde en guvernant, rekommenderade hon verkligen miss Sharp till denna befattning, så orm och eldbrand hon än var.
— Jag kan verkligen inte tadla miss Sharps uppförande annat än mot mig själv, sade hon, och måste medgiva, att hennes talanger inte äro av vanligt slag. Åtminstone i allt vad huvudet angår, gör hon heder åt uppföstringsmetoden i min skola.
26
