WILLIAM M. THACKERAY
skrivdon, där han satt, i akt och mening att skriva ett brev till George Osborne, och sade till sig själv:
— Varför skulle jag göra det? Må hon vara lycklig ännu en dag. Jag ska gå och hälsa på mina föräldrar i morgon bittida, och så far jag i morgon själv ned till Brighton.
Därpå gick han fram och lade sin stora hand på unge Stubbles axel och kryade upp denne unge kämpe och sade honom, att om han ville sluta upp med att dricka konjak och vatten, skulle han bli en god officer, liksom han alltid var en gentleman och en godhjärtad yngling. Unge Stubbles ögon klarnade härvid upp, ty Dobbin var mycket aktad inom regementet och den bäste och skickligaste officeren därstädes.
— Tack, Dobbin, sade han och torkade ögonen med knogarna, jag höll just på att säga henne det, och — och — hon är $å fasligt god och snäll emot mig! Och pumparna började åter att arbeta, och jag är icke rätt säker på, huruvida icke den vekhjärtade kaptenens ögon även blinkade en smula.
De två fänrikarna, kaptenen och mr Chopper intogo middag tillsammans i samma avplankning. Chopper hade med sig brevet från mr Osborne, i vilket denne helt kort framförde sin komplimang till kapten Dobbin och bad honom lämna inneliggande brev till kapten George Osborne. Chopper visste ingenting vidare; han beskrev visserligen mr Osbornes utseende och hans sammanträde med sitt juridiska biträde, undrande över att gubben icke hade svurit åt någon och överflödade av funderingar och gissningar, i synnerhet då vinet började gå omkring; men dessa funderingar och gissningar blevo för varje nytt glas alltmera dunkla och slutligen alldeles obegripliga. Vid en tämligen framskriden timme satte Dobbin sin gäst upp i en hyrvagn, i ett hickande tillstånd och bedyrande, att han — hick! — hick! — för evigt skulle bli kapten Dobbins vän.
Då kapten Dobbin tog avsked av miss Osborne, bad Han om tillåtelse att få komma och göra henne ett nytt
332
