VÄRLDSMARKNADEN
platsen och den vackra vägen och förtjänsterna hos diligensen "Blixten" och dess hästar — alltsammans på ett för Amalia fullkomligt obegripligt sätt och till stor förlustelse för Rebecka, som noga observerade kaptenen, liksom hon i allmänhet gjorde med envar som kom i hennes närhet.
Lilla Amalia hade, uppriktigt lat, en tämligen klen tanke om sin mans vän, kapten Dobbin. Han läspade och såg tämligen enkel och tarvlig ut och var i hög grad tafatt och otymplig. Hon höll av honom för hans tillgivenhet för hennes man och tyckte att George var särdeles god och ädelmodig, som ägnade sin underlägsne kamrat så mycken vänskap. George hade mången gång inför henne härmat Dobbins läspning och löjliga sätt, ehuru han, för att göra honom rättvisa, alltid högeligen berömde sin väns goda egenskaper. Under sin lyckas korta solskensdagar och medan hon ännu icke kände den hederlige William något närmare, hyste hon, som sagt, en tämligen klen tanke om honom — och han å sin sida kände mycket väl hennes tanke om honom och fann sig helt fromt däri. Den tid kom, då hon lärde känna honom bättre och ändrade sin tanke om honom, men denna tid var ännu avlägsen.
Vad Rebecka angår, så hade hon icke varit två timmar i kapten Dobbins sällskap, förrän hon fullt genomskådade hans hemlighet. Hon tyckte om honom och fruktade honom i tysthet, liksom han å sin sida icke var särdeles förtjust i henne. Han var en så i botten hederlig karl, att hennes konster och inställsamhet icke gjorde något intryck på honom, och han skyggade med instinktlik ovilja tillbaka för henne, och som hon för ingen del var till den grad överlägsen sitt kön att hon var höjd över svartsjuka, tålde hon honom ännu mindre därför att han tillbad Amalia. Icke desto mindre var hon mycket aktningsfull och hjärtlig i i sitt sätt emot honom. En vän till Osborne! En vän till hennes mest älskade välgörare! Hon bedyrade, att hon alltid skulle hålla uppriktigt av honom, och förklarade, att hon mycket väl mindes honom sedan den där
