WILLIAM M. THACKERAY
aftonen i Vauxhalln och gycklade en smula med honom, då de två damerna gingo för att kläda sig till middagen. Rawdon Crawley ägnade Dobbin knappast någon uppmärksamhet och betraktade honom såsom en enfaldig och beskedlig stackare och en i allmänhet tämligen simpel person. Josef spelade beskyddare åt honom med mycken värdighet.
Då George och Dobbin voro allena i den senares rum, dit George hade följt honom, tog Dobbin ur sin skrivpulpet fram det brev, som mr Osborne hade givit honom i uppdrag att lämna hans son.
— Det är inte min fars stil, sade George och såg helt förskräckt ut. Så var det icke heller, ty brevet var från Osbornes juridiska ombud och lydde sålunda:
Bedford Row, maj 7, 1815.
- "Sir!
Jag har av mr Osborne fått i uppdrag att underrätta er om att han står fast vid det beslut han förut nämnt för er och att han på grund av det gifte, ni behagat ingå, hädanefter icke vidare anser er såsom en medlem av sin familj. Detta beslut är fast och orubbligt.
Ehuru de summor, som utgivits för er under er minderårighet, och de växlar, ni så frikostigt dragit på honom under de senare åren, vida överstiga det penningbelopp, varpå ni har personliga anspråk, eller tredjedelen av er mors, salig mrs Osbornes förmögenhet, som vid hennes död tillföll er, miss Jane Osborne och miss Maria Frances Osborne i tre lika delar, har jag likväl av mr Osborne fått i uppdrag att underrätta er om att en summa av 2,000 pund i fyra procentsobligationer (utgörande en tredjedel av det nämnda arvet, stort 6,000 pund) kommer att mot kvitto utbetalas till er eller ert ombud av
er ödmjuke tjänare
S. Higgs.
336