VÄRLDSMARKNADEN
P. S. Mr Osborne ber mig säga er, en gång för alla, att han vägrar att mottaga varje bud eller brev eller meddelande från er rörande detta eller varje annat ämne."
— Jo, du har just skött affären på ett snyggt sätt! sade George och kastade en ursinnig blick på William Dobbin. Se här ser du själv! och med dessa ord slängde han faderns brev till sin vän. Jag är, förbanna mig, en tiggare, och allt detta till följd av min fördömda sentimentalitet. Varför kunde vi inte ha väntat? En kula kunde ha gjort slut på mig under kriget och kan ännu möjligen göra det, och jag undrar just om Amalia mår något bättre genom att bli änka efter en tiggare! Men alltsammans var ditt verk. Du gav dig aldrig någon ro förrän du fick mig gift och ruinerad. Vad tusan ska jag göra med tvåtusen pund? Den summan räcker inte i två år. Jag har förlorat hundrafyrtio pund till Crawley på kortspel och biljard sedan jag kom hit ned. Jo, du är min själ den rätte att sköta en persons affärer!
— Det kan inte nekas att din ställning är svår och obehaglig, svarade Dobbin helt blek, sedan han läst brevet, och som du säger, har jag en icke ringa andel däri. Emellertid, tillade han med ett bittert leende, finns det allt åtskilliga som skulle vilja byta med dig. Hur många kaptener vid regementet ha väl tvåtusen pund att vinka på? Du får lov att leva på din lön, till dess din far ger med sig, och om du dör, lämnar du din hustru hundra pund om året.
— Tror du att en person med mina vanor kan leva på sin lön och hundra pund om året? utbrast George i högsta förtrytelse. Du måste vara en narr, om du kan tala så, Dobbin. Hur tusan ska jag kunna uppehålla min ställning i världen med en så eländig inkomst? Jag kan inte ändra mina vanor. Jag måste ha mina bekvämligheter. Jag har inte blivit uppfödd med välling, som Mac Whirter, eller med potatis, som gamle O'Dowd. Vill du kanske att min hustru ska föda sig med tvätt eller åka på en trossvagn efter regementet?
