WILLIAM M. THACKERAY
— Nå, nå, sade Dobbin godmodigt, vi få väl söka skaffa henne ett bättre åkdon. Men sök att komma ihåg att du tills vidare endast är en avsatt prins, min bästa George, och var lugn till dess stormen går över. Låt bara ditt namn bli nämnt i tidningarna, så svarar jag för att gubben nog ska bli mera medgörlig.
— Nämnd i tidningarna? svarade George. Och var där? Sannolikt högst upp, bland de döda eller sårade?
— Bah! Det är tids nog att klaga när olyckan kommer, sade Dobbin, och om någonting skulle hända, min bästa George, så har jag litet pengar och är en person, som inte tänker på giftas och glömmer inte min gudson i mitt testamente, tillade han med ett leende. Och därmed slutades tvisten — såsom så många dylika samtal mellan Osborne och hans vän förr hade slutat — med att den förre förklarade, att det icke var möjligt att länge vara ond på Dobbin och med att ädelmodigt förlåta honom, sedan han grälat på honom utan något skäl.
— Vet du, Becky, ropade Rawdon Crawley från sitt toalettrum ut till sin fru, som stod i sitt eget rum och klädde sig till middagen.
— Nå, vad är det? svarade Becky med gäll röst. Hon stod och såg sig över axeln i spegeln. Hon hade tagit på sig den nättaste och vackraste vita klänning man någonsin kunde tänka sig och med bara axlar och ett litet halsband och ett ljusblått skärp var hon den förkroppsligade bilden av ungdom, oskuld och sällhet.
— Jo, jag undrar hur mrs Osborne ska bete sig, när hennes man tågar ut med regementet, sade Crawley, i det han trädde ut i rummet och utförde en duett på sitt huvud med två stora hårborstar och med beundrande min tittade fram under sitt hår på sin täcka lilla hustru.
— Jag förmodar att hon gråter sina ögon fördärvade, svarade Becky. Hon har redan pipit och jämrat sig ett halvt dussin gånger för mig vid blotta tanken därpå.
— Du frågar väl inte efter det, förmodar jag! sade Rawdon, halvt förtretad över sin hustrus brist på känsla.
— Du stygga varelse! vet du inte att jag tänker följa
338
