VÄRLDSMARKNADEN
hon betraktade det strålande klotet med ett leende. Är det inte vackert av mig att komma ihåg detta? Vi lärde oss allt detta hos miss Pinkerton. Så lugnt havet ligger och hur klart allting är! Jag tror rentav att jag kan urskilja den franska kusten! och hennes klara gröna ögon strålade ut och lyste i natten, som om hon verkligen kunde se igenom den.
— Vet ni vad jag ämnar göra en morgon? sade hon. Jag finner att jag kan simma rätt snällt, och en vacker dag, då tant Crawleys sällskapsdam — gamla Briggs, ni vet — ni kommer ju ihåg henne? — det där kroknästa fruntimret med de långa hårtestarna — då Briggs beger sig ut för att bada, ämnar jag dyka in under hennes tält och påyrka en försoning i vattnet. Är det inte ett bra krigsputs?
George brast ut i skratt vid tanken på detta aquatiska möte, och Rawdon ropade i det han skakade tärningsbägaren: — Vad är det ni har för roligt där ute? medan Amalia i en helt hysterisk stämning drog sig tillbaka till sitt rum för att gråta i tysthet.
Men vi måste nu återgå till det ögonblick, då våra huvudpersoner höllo på att kläda sig till middagen den dag då Dobbin anlände.
George var alltför finkänslig eller alltför mycket sysselsatt med att knyta sin halsduk för att genast meddela Amalia alla de nyheter hans kamrat hade fört med sig från London. Han trädde emellertid in i hennes rum med advokatens brev i sin hand och med en så högtidlig och viktig min, att hans hustru, som alltid var mycket snabb med att ana olycka, tänkte att det värsta hade inträffat och skyndade fram till sin man och bad sin älskade George att berätta henne alltsammans — han hade naturligtvis fått order att tåga ut; det skulle bli en strid nästa vecka — hon visste att det skulle det.
Den älskade George undvek frågan om avmarschen och sade med en melankolisk skakning på huvudet: — Nej, min vän, det är inte det; det är inte för min egen skull jag är bekymrad, utan för din. Jag har fått ledsamma
