VÄRLDSMARKNADEN
eller medföljande ett marscherande regemente och underkastad alla slags obehag och umbäranden! Detta gör mig olycklig!
Helt glad över att detta var den enda orsaken till hennes mans nedslagenhet, fattade Amalia hans hand och började med strålande anlete och ett muntert leende att gnola på den där strofen i den gamla visan, där hjältinnan, sedan hon förebrått sin Tom hans brist på uppmärksamhet, lovar "hans byxor att laga och toddyn också", om han bara vill bli trogen och snäll och icke övergiva henne. — Dessutom, sade hon, efter ett litet uppehåll, varunder hon såg så täck och lycklig ut som någon ung fru kan vara, är ju tvåtusen pund en förskräcklig hop pengar, George.
George skrattade åt hennes naivitet, och slutligen gingo de ned till middagen, Amalia hängande vid Georges arm och ännu gnolande tonen på den gamla visan och mera lätt och glad till sinnes, än hon hade varit under flera dagar.
Och sålunda blev denna måltid, i stället för dyster, i högsta grad munter och livlig. Den retning, som låg i det stundande fälttåget, motvägde i Georges sinne den nedstämning, som brevet om arvlösheten hade väckt hos honom. Dobbin bibehöll sin roll av pratmakare och roade sällskapet med beskrivningar av armén i Belgien, där endast fester och ett glatt liv ägde rum. Därefter började den sluge kaptenen med ett visst mål i sikte, att beskriva hur fru majorskan O'Dowd packade in sin egen och majorens garderob, och hur hans bästa epåletter hade blivit instuvade i en telåda, medan hennes egen ryktbara gula turban, med paradisfågeln insvept i karduspapper, var inlåst i den blecklåda, i vilken majoren plägade förvara sin trekantiga hatt, samt undrade vilken effekt denna skulle göra vid franske konungens hov i Gent eller de stora militärbalerna i Brüssel.
— Gent! Brüssel! utropade Amalia och ryckte häftigt till. Har regementet fått order — fått order att tåga ut, George? Ett uttryck av förskräckelse smög sig över det
