VÄRLDSMARKNADEN
en mycket livad stämning, drickande och språkande helt muntert.
Under aftonens lopp fick Rawdon en liten biljett från sin hustru, vilken vi hade den lyckan att kunna läsa över hans axel, ehuru han strax därefter kramade ihop den och brände upp den vid ljuslågan. "Stora nyheter!" skrev hon. "Mrs Bute har rest. Tag ut din fordran av Cupido i kväll, eftersom han sannolikt reser i morgon. Kom väl ihåg detta. R." — Då sålunda det lilla sällskapet skulle gå och dricka kaffe i damernas rum, vidrörde Rawdon Georges arm och sade helt glatt: — Hör nu, Osborne, min gosse, ifall det faller sig lägligt skulle jag vilja be er om den där lilla småsaken. Det föll sig visserligen icke lägligt, men icke desto mindre gav George honom en summa kontanter ur sin plånbok och för återstoden en växel på en veckas sikt att draga på hans kommissionär.
Sedan detta blivit arrangerat, höllo George och Josef och Dobbin ett krigsråd vid sina cigarrer och kommo överens om att man den följande dagen skulle resa till London i Josefs kalesch. Josef skulle visserligen hellre velat stanna till dess Rawdon Crawley lämnade Brighton, men Dobbin och George fingo snart bukt med honom och han gick in på att köra sällskapet till London och sade till om fyra hästar, såsom det anstod hans värdighet. Med dessa foro de av helt ståtligt den följande dagen efter frukosten. Amalia hade stigit upp mycket tidigt på morgonen och packade sina små kappsäckar med den största glättighet, medan George låg kvar i sängen och beklagade, att hon icke hade en kammarjungfru som kunde hjälpa henne. Hon var emellertid särdeles glad att själv få uträtta detta bestyr. En dunkel, orolig känsla i fråga om Rebecka fyllde redan hennes själ, och ehuru de vid skilsmässan kysste varandra mycket ömt, veta vi dock vad svartsjuka är, och mrs Amalia ägde denna bland andra sitt köns dygder.
Utom dessa personer, som komma och gå, måste vi erinra oss, att det i Brighton även fanns några andra av våra gamla vänner, nämligen miss Crawley och hennes
