WILLIAM M. THACKERAY
— Hon ska inte kunna tro att det är jag som satt ihop det här, sade Becky. Jag har med flit gjort meningarna korta och tvärt avbrutna. Och så avsändes episteln under kuvert till miss Briggs.
Gamla miss Crawley skrattade då Briggs med mycken hemlighetsfullhet räckte henne denna uppriktiga och okonstlade skrivelse.
— Vi kunna läsa den nu, eftersom mrs Bute är borta, sade hon. Läs upp den för mig, Briggs.
Då Briggs hade läst episteln till slut, skrattade hennes beskyddarinna ännu mera och sade till Briggs, som tycktes vara rörd av den uppriktiga tillgivenhet, som genomgick skrivelsen:
— Inser ni inte, ni gamla gås, att Rawdon inte har skrivit ett enda ord av allt det där. Han har aldrig i sitt liv skrivit till mig utom för att be om pengar, och hans brev äro fulla av dålig stavning och utstrykningar. Det är den lilla ormen till guvernant, som dikterat det åt honom. De äro alla lika, tänkte miss Crawley, alla önska de min död och längta efter mina pengar.
— Det gör ingenting att jag tager emot Rawdon, tillade hon efter ett ögonblicks tystnad och i en ton av fullkomlig likgiltighet. Jag kan lika gärna skaka hand med honom som låta bli att göra det. Bara det inte blir någon scen, kunna vi gärna träffas. Men mänskligt tålamod har sina gränser, och kom ihåg, min kära Briggs, att jag på det bestämdaste nekar att taga emot mrs Rawdon — det är något som jag inte kan uthärda!
Miss Briggs var helt belåten med denna halva försoning och tänkte, att det bästa sättet att föra den gamla damen och hennes brorson tillsammans vore att be Rawdon vara nere vid stranden, då miss Crawley begav sig ut för att hämta frisk luft i sin stol.
Där möttes de även ganska riktigt. Jag vet inte huruvida miss Crawley hade någon hemlig känsla av deltagande, då hon fick se sin gamla gunstling, men hon räckte honom ett par fingrar med en så leende och godlynt min, som om det icke hade varit längre än sedan
354
