WILLIAM M. THACKERAY
lätt kunna föreställa sig, att deras bestyr fullt upptog deras tid. Då mrs Sedley åter befann sig sittande i en vagn, farande från modehandlerskan till lärftskrämaren, eskorterad tillbaka till vagnen av bugande bodbetjänter eller artiga bodägare, kände hon sig nästan åter i sitt gamla esse och riktigt glad och lycklig för första gången sedan olyckan drabbat dem. Icke heller var mrs Amalia höjd över nöjet att gå omkring i bodarna och se och pruta och köpa vackra saker. (Skulle väl någon man, även den mest filosofiske, vilja ge ett öre för en kvinna som var det?) Hon förskaffade sig därför, lydig sin mans order, ett litet nöje och köpte en hel hop i toalettväg och visade en hel hop smak och fin urskillning, såsom alla bodherrarna högt förklarade.
Rörande det förestående kriget hyste mrs Osborne icke synnerlig oro; Bonaparte skulle komma att bli krossad nästan utan någon strid. Paketbåtar avseglade varje dag, fyllda med eleganta herrar och bekanta damer på väg till Brüssel och Gent. Man begav sig av icke så mycket till ett krig, som icke mera till en fashionabel tur på kontinenten. Tidningarna gjorde narr av den eländige uppkomlingen och bedragaren. En sådan korsikansk usling skulle just försöka att göra motstånd mot Europas arméer och den odödlige Wellingtons snille! Amalia föraktade honom i allra högsta grad, ty det torde icke behöva sägas, att denna milda varelse tog sina åsikter och omdömen från de personer, som omgåvo henne, och att hon var mycket för ödmjuk för att ha en egen tanke. Kort sagt, hennes mor och hon tillbragte hela dagen med att handla i bodarna och hon spelade sin roll med rätt mycken livlighet och framgång vid detta första uppträdande inom Londons eleganta värld.
Under tiden begav sig George med hatten på sned, tillbakadragna axlar och sin svassande militäriska gång på väg till Bedford Row och trädde in på advokatkontoret, som om han varit herre över varje bleknäst skrivare, som satt där och suddade på papper. Han befallde någon att underrätta mr Higgs om att kapten
366
