WILLIAM M. THACKERAY
TJUGUSJUNDE KAPITLET.
I vilket Amalia förenar sig med sitt regemente.
Då Josefs eleganta vagn körde fram för porten till hotellet i Chatam, var det första ansikte, Amalia kände igen, kapten Dobbins vänliga fysionomi. Denne hade en god timme gått och promenerat fram och tillbaka på gatan i avvaktan på sin väns ankomst, och kaptenens uniform och röda skärp och sabel gåvo honom ett så militäriskt utseende, att Josef kände sig helt stolt över att kunna ståta med en dylik bekantskap, och den tjocke civilisten hälsade honom med en hjärtlighet, som var helt olika mot det mottagande Josef bestod sin vän i Brighton eller på Bond Street.
I sällskap med kaptenen var fänrik Stubble, som, då vagnen närmade sig, utbrast: — För tusan, en sådan vacker flicka! och högeligen gillade Osbornes smak. Klädd i sin bröllopspelis och sin skära hatt och med en rodnad på kinden, som den raska färden i fria luften hade framkallat, såg Amalia också verkligen så frisk och söt ut, att hon till fullo rättfärdigade fänrikens komplimang. Dobbin tyckte om honom för att han hade yttrat den, och då denne nu steg fram för att hjälpa den unga damen ur vagnen, såg Stubble vilken nätt liten hand hon räckte honom och vilken täck liten fot som kom trippande ned på fotsteget. Han rodnade ända över öronen och gjorde den bästa bugning han var i stånd till, vilken Amalia, då hon såg Georges regementes nummer broderat på fänrikens mössa, besvarade med en rodnad och ett leende och en nigning å sin sida, som riktigt gjorde kol på fänriken. Dobbin visade mr Stubble alltifrån denna dag
370
