VÄRLDSMARKNADEN
särdeles mycken vänlighet och uppmuntrade honom att tala om Amalia under deras enskilda promenader och hemma i deras respektive kvarter. Det blev rentav på modet bland alla de hyggliga unga männen vid Georges regemente att beundra och tillbedja mrs Osborne. Hennes enkla, okonstlade sätt och milda blygsamhet tillvunno henne deras enfaldiga hjärtan. Älskvärdhet och ljuvhet äro för övrigt omöjliga att skildra i tryck, men vem har icke sett en sådan kvinna och genast märkt alla möjliga goda egenskaper hos henne, utan att hon behövt säga mera, än att hon var upptagen till nästa kadrilj eller att det var bra varmt i dag? George, som alltid hade varit regementets gunstling, steg ofantligt i de unga officerarnas tanke genom det ridderliga och ädelmodiga hos honom i att gifta sig med en fattig ung flicka och genom det lyckliga val han hade gjort.
I salongen, som väntade de resande, fann Amalia till sin överraskning ett brev, adresserat till fru kaptenskan Osborne. Det var en trekantig biljett på ljusrött papper, förseglad med en duva och en olivkvist och en hel hop ljusblått lack, och utanskriften var skriven med en mycket stor och ojämn fruntimmersstil.
— Det är Peggy O'Dowds stil, sade George skrattande, och det befanns även ganska riktigt vara ett brev från fru majorskan O'Dowd med anhållan om nöjet att få se Amalia denna samma afton på en liten vänlig tillställning. Du måste fara dit, sade George. Du kommer där att göra bekantskap med regementet. O'Dowd kommenderar regementet, och Peggy kommenderar O'Dowd.
Men de hade icke i många minuter njutit av mrs O'Dowds brev, förrän dörren slogs upp och en fet, jovialisk dam i riddräkt, följd av ett par officerare "vid vårt regemente", trädde in i rummet.
— Jag kunde sannerligen inte vänta till tedags. Presentera mig för er fru, min bäste George. Jag är förtjust över att få se er, min fru, och få presentera er för min man, major O'Dowd.
Och med dessa ord tryckte den jovialiska damen i
