WILLIAM M. THACKERAY
Hon hade först gjort en aktningsfull, jungfrulig nigning för den främmande herrn, och hennes blygsamma ögon stirrade så ihärdigt ned på mattan, att det var ett verkligt under, att hon hade fått tillfälle att se på honom.
— Jag får tacka dig så mycket för de vackra schalarna, min bror! sade Amalia till eldgrävaren. Äro de inte vackra, Rebecka?
— Å, himmelskt! sade miss Sharp, och hennes ögon gingo från mattan direkt upp till ljuskronan.
Josef fortsatte emellertid ett väldigt slammer med eldraka och tänger, medan han under tiden puffade och blåste och blev så röd som hans gula ansikte kunde tillstädja honom.
— Jag kan inte ge dig några sådana vackra presenter, Josef, fortfor hans syster, men under min vistelse i skolan har jag broderat ett par mycket vackra hängslen åt dig.
— Bevara mig, Amalia! Vad menar du? utropade brodern i högsta grad förskräckt, varpå han ryckte så häftigt i klocksnöret, att detta gick av och stannade i handen på honom, vilket ännu mera ökade den hedersmannens förvirring. För Guds skull, se efter om min buggy håller utanför porten. Jag kan inte vänta. Jag måste bege mig av. Fördöme den där slyngeln till betjänt! Jag måste bege mig av!
I detta ögonblick trädde familjefadern in i rummet, rasslande med sina berlocker som en äkta engelsk köpman.
— Vad är det fråga om, Malla lilla? sade han.
— Josef vill att jag ska se efter om hans — hans buggy håller utanför porten. Vad är en buggy,[1] pappa.
— Det är en palankin med en häst för, sade den gamle herrn, som var en skalk på sitt vis.
Josef brast härvid ut i ett häftigt gapskratt, men då han i detsamma mötte miss Sharps ögon, stannade han plötsligt, som om han blivit träffad av en kula.
— Den här unga damen är ju din vän? Miss Sharp,
- ↑ Buggy = enspänd trilla eller droska. Ö. a.
