WILLIAM M. THACKERAY
svarade, att han var en ämbetsman i ostindiska kompaniets tjänst. Mr Rawdon Crawley red ut från sitt sällskap och kom fram och skakade hjärtligt hand med Amalia och sade till Josef: — Nå, hur står det till, min gubbe lilla? och stirrade på mrs O'Dowds ansikte och svarta tuppfjädrar, till dess hon började tro, att hon gjort en erövring i honom.
George, som hade blivit ett litet stycke efter, kom nu ridande fram i sällskap med Dobbin, och de vidrörde sina mössor för de höga personerna, bland vilka Osborne genast märkte mr Crawley. Han var helt förtjust över att se Rawdon luta sig förtroligt ned över hans vagn och tala med Amalia och mötte adjutantens hjärtliga hälsning med mer än motsvarande värme. Nickningarna mellan Rawdon och Dobbin hörde till antalet av de allra svagaste hövlighetsbevis.
Crawley berättade George att de i sällskap med general. Tufto bodde i hôtel du Parc, och Osborne hade sin vän att lova, att han så fort som möjligt skulle komma till hans eget residens.
— Jag beklagar att jag inte kunde träffa er för tre dagar sedan, sade George. Jag hade en middag — en ganska fin tillställning. Lord Bareacres och hans grevinna och fröken Blanche voro nog artiga att äta middag med oss — jag önskar att vi hade fått se er med.
Sedan Osborne sålunda hade låtit sin vän känna hans anspråk på att vara en fin och elegant världsman, skildes han från Rawdon, som följde den höga ryttarskaran nedåt en allé, genom vilken den galopperade bort, medan George och Dobbin återtogo sina platser på var sin sida av Amalias vagn.
— Så bra hertigen såg ut! anmärkte mrs O'Dowd. Wellesleys och Maloneys äro besläktade, men naturligtvis kan stackars jag aldrig drömma om att presentera mig själv, förrän hans nåd anser lämpligt att erinra sig vårt familjeband.
— Han är en stor krigare, sade Josef, som nu kände sig vida mera obesvärad, då den store mannen var borta.
392
