WILLIAM M. THACKERAY
inom sig, att han hade kunnat nämna någon elegant kavallerikår.
— Nyligen kommit hem från Västindien, om jag inte misstager mig. Inte varit mycket med i det sista kriget. Inkvarterad här, kapten George? fortfor generalen med iskall förnämhet.
— Inte kapten George, ni enfaldiga människa — kapten Osborne! sade Rebecka, medan generalen under hela tiden blängde bistert från den ena till den andra.
— Å, kapten Osborne! Släkt med L— Osbornes?
— Vi bära samma vapen, sade George, vilket även var fullkomligt sant, eftersom gamle mr Osborne hade rådgjort med en heraldiker och fått fatt i L— Osbornes vapen i vapenboken och för femton år sedan satt det på sin vagn, då han började att hålla en sådan.
Generalen gav icke något svar på denna förklaring, utan tog upp sin operakikare — dubbelkikaren var då ännu icke uppfunnen — och låtsade betrakta teatersalongen, men Rebecka såg att det öga, som var ledigt, vände sig åt hennes håll och kastade blodsprängda blickar på henne och George.
Hon fördubblade nu sin hjärtlighet.
— Hur står det till med den söta Amalia? Men jag behöver inte fråga; man behöver bara se hennes täcka ansikte; Och vem är den där hyggliga varelsen, som sitter bredvid henne och ser så godmodig ut? En flamma, vasa? Ack; ni stygga och elaka karlar! Och se där ser jag minsann mr Sedley sitta och äta glace — så han tycks njuta därav! General, varför ha vi inte fått någon glace?
— Ska jag gå och skaffa er en sådan? sade generalen, som var nära att spricka av vrede.
— Nej, för all del, låt mig gå och hämta den! sade George.
— Nej, jag vill gå till min lilla söta Amalias loge. Ge mig er arm, kapten George! och med dessa ord och en nick åt generalen trippade hon ut i korridoren. Hon gav George den lustigaste och mest slipade blick, då de blevo
396
