VÄRLDSMARKNADEN
allena, en blick som kunde ha uttolkats så här: Ser ni inte hur det står till och hur jag lindar honom kring mitt finger? Men han märkte den icke, utan tänkte på sina egna planer och var försjunken i stolt beundran av sin egen oemotståndliga tjusningsförmåga.
Så snart Rebecka och hennes besegrare hade lämnat honom, gav generalen luft åt några mustiga, halvhöga eder, vilka gingo direkt från hjärtat — och eget är det att tänka sig, att människohjärtat är i stånd att bära en sådan gröda och, när tillfället så kräver, sända ut ett sådant rikt förråd av passion och ilska, raseri och hat.
Även Amalias milda ögon hade oroligt stått fästa på det par, vars uppförande hade så hårt retat den svartsjuke generalen, men då Rebecka trädde in i hennes loge, skyndade hon fram till sin söta Amalia med en öm förtjusning, som även ställets offentlighet icke förmådde dämpa, ty hon omfamnade sin vän i hela teatersalongens åsyn, åtminstone i åsyn av generalens kikare, som nu vände sig mot sällskapet i den Osborneska logen. Mrs Rawdon hälsade även Josef på det allra vänligaste sätt och beundrade mrs O'Dowds stora Cairngormbrosch och präktiga irländska diamanter och ville icke tro att de icke hade kommit direkt från Golconda. Hon pratade och slamrade och vred och vände sig och log åt den ena och svansade för den andra, allt i full åsyn av den där svartsjuka kikaren mittemot. Och då tiden för baletten var inne (i vilken ingen dansös bättre utförde sina små grimaser eller spelade sin roll bättre än hon), seglade hon tillbaka till sin egen loge, denna gång stödd på kapten Dobbins arm. Nej, George finge alldeles icke följa med! Han måste stanna och underhålla sin söta lilla rara Amalia.
En sådan humbug den där kvinnan är! mumlade den hederlige gamle Dobbin till George, då han kom tillbaka från Rebeckas loge, dit han hade fört henne under fullständig tystnad och med en min så butter och dyster som en begravningsentreprenörs. Hon vrider och vränger sig
