WILLIAM M. THACKERAY
som en orm. Märkte du inte, George, hur hon under hela tiden hon var här inne spelade komedi med generalen här mittemot?
— Humbug! Komedi! Hon är, fördöme mig, den sötaste lilla varelse i hela England! svarade George, i det han visade sina vita tänder och förde handen genom sina ambrosiska polisonger. Du är inte någon världsman, Dobbin. Se bara på henne nu, hur hon läxar upp Tufto! Se bara hur han skrattar! Se bara, vilka charmanta axlar hon har! Malla, varför har du inte någon bukett? Alla människor ha ju en bukett! |
— Nå, varför köpte ni då inte en sådan? sade mrs O'Dowd, och både Amalia och William Dobbin tackade henne i tysthet för denna lämpliga anmärkning. Men härtill inskränkte sig också de båda damerna. Amalia var alldeles överväldigad av sin världsliga väns livlighet och elegans och fashionabla tal. Även själva majorskan var tyst och sluten efter Beckys briljanta uppträdande och yttrade knappast ett ord vidare om Glenmalony under hela aftonen.
— När ämnar du sluta upp att spela, George, såsom du så många hundra gånger lovat mig? sade Dobbin till sin vän ett par dagar efter kvällen på operan.
— När ämnar du sluta upp med att predika? var den andres svar. Vad tusan, karl, är du orolig för? Vi spela lågt, och jag vann sista kvällen. Du tror väl inte att Crawley spelar falskt? I ärligt spel gå debet och kredit vanligen ungefär ihop vid årets slut.
— Men jag tror inte att han skulle kunna betala, om han förlorade, sade Dobbin, och hans råd vann den efterföljd som råd vanligen pläga erhålla.
Osborne och Crawley voro nu oupphörligt tillsammans. General Tufto åt nästan ständigt ute och George var alltid välkommen i de rum (belägna mycket nära generalens), vilka adjutanten och hans hustru bebodde på hotellet.
Amalias sätt, då hon och George gjorde Crawley och hans hustru ett besök i deras bostad, var sådant, att det
398
