WILLIAM M. THACKERAY
av våra vänner voro mera lyckliga. Så till exempel fick George, genom bemedling av lord Bareacres och såsom en vedergällning för middagen, ett kort för kapten och kaptenskan Osborne, vilken omständighet gjorde honom helt stolt och uppblåst. Dobbin, som var en vän till den general, som kommenderade den division, till vilken deras regemente hörde, kom en dag skrattande till mrs Osborne och visade ett dylikt bjudningskort, vilket gjorde Josef djupt avundsjuk och kom George att undra, hur tusan han kunde komma att bli bjuden. Slutligen voro mr och mrs Rawdon naturligtvis bjudna, såsom tillbörligt var för vänner till en general, som kommenderade en kavalleribrigad.
Sedan George hade ordnat om en ny toalett och nya prydnader av alla möjliga slag åt Amalia, for han på den utsatta aftonen till den ryktbara balen, där hans hustru icke kände en enda själ. Sedan han sett sig om efter lady Bareacres, som icke ville kännas vid honom, anseende att bjudningskortet var alldeles tillräckligt — och sedan han placerat Amalia på en bänk, lämnade han henne där åt hennes egna tankar, tänkande å sin sida, att han hade uppfört sig bra hyggligt, då han hade köpt henne nya kläder och fört henne på balen, där hon kunde få roa sig bäst hon ville. Hennes tankar voro icke av det allra angenämaste slag, och ingen utom den hederlige Dobbin kom för att störa dem.
Medan hennes yttre företeelse var alldeles misslyckad (såsom hennes man kände med ett slags raseri), var mrs Rawdon Crawleys debut däremot särdeles briljant. Hon kom mycket sent. Hennes ansikte var strålande; hennes oalett utsökt mittibland alla dessa församlade förnämiteter, och lornjetter riktades flitigt på henne. Rebecka tycktes vara lika lugn och kall, som då hon brukade gå till kyrkan i spetsen för miss Pinkertons små pensionsflickor. En hel hop av herrarna kände henne redan, och sprättarna trängde sig omkring henne. Vad damerna beträffar, så viskades det bland dem, att Rawdon hade enleverat henne från ett kloster och att hon var besläktad
402
