WILLIAM M. THACKERAY
galopperande av ryttare, hörde hon icke några av dessa ljud, emedan det var helt andra störande orsaker som höllo henne vaken.
Vild av själsspänning och övermod, gick Osborne och slog sig ned vid ett spelbord och började att hålla stora summor. Han vann oupphörligt. — Allting lyckas mig i kväll! sade han. Men icke ens hans spellycka kunde bota honom för den nervösa oron, och han reste sig efter en stund upp, stoppade på sig sin vinst och gick till en byffé, där han tömde åtskilliga vinglas.
Här fann honom Dobbin högljutt pratande och skrattande med dem som stodo omkring. Dobbin hade varit och sökt sin vän borta vid spelborden och såg lika blek och allvarsam ut, som hans kamrat var blossande och glad.
— Kom ut, George, sade Dobbin, ännu lika allvarlig, drick inte mera.
— Drick! Det finns ingenting som går upp emot det. Drick själv och lys upp din mulna fysionomi, min gosse lilla. Din skål!
Dobbin gick nu fram och viskade någonting till honom, varvid George ryckte häftigt till, tömde sitt glas med ett vilt hurra, satte det häftigt ned på bordet och därefter skyndsamt avlägsnade sig vid sin väns arm.
— Fienden har gått över Sambre, sade William, och vår vänstra flygel är redan i elden. Kom! vi skola marschera om tre timmar!
George vandrade framåt med varje nerv spänd av den själsskakning som den så länge väntade, men på samma gång så plötsliga nyheten hade framkallat. Vad vore väl nu kärlek och intriger? Han tänkte på tusen saker, utom på dessa, under den snabba vandringen hem till sin bostad — på sitt förflutna liv och sina framtida utsikter — på det öde som möjligen förestod honom — på den maka och kanske det barn, från vilket han måhända skulle komma att skiljas utan att ha sett det. O, hur han önskade att denna kvälls gärning hade varit ogjord, och att han åtminstone med rent samvete hade kunnat taga
406
