WILLIAM M. THACKERAY
vilka för evigt måste bli ett hinder i vägen för hans hustrus framsteg i världen. Han hade ofta klagat över dem under nattliga samtal med Rebecka, ehuru de under hans ungkarlstid aldrig hade förorsakat honom någon oro. Han kände sig själv slagen av denna egna omständighet.
— För hin, plägade han säga (eller möjligen använde han något ännu starkare uttryck, hämtat ur hans råa ordbok), innan jag var gift, brydde jag mig aldrig om vilka papper jag satte mitt namn på, och så länge Moses ville vänta eller Levy tillåta prolongation på tre månader, frågade jag aldrig därefter. Men sedan jag blev gift, ger jag dig mitt hedersord på, att jag aldrig rört vid en bit stämplat papper, naturligtvis med undantag av sådana reverser, som jag prolongerat.
Rebecka visste alltid hur hon skulle besvärja dessa anfall av melankoli.
— Men, min enfaldiga, kära tok, plägade hon säga, ännu behöva vi ju inte uppgiva hoppet i fråga om din tant. Om hon inte ger med sig, så finns det ju något som kallas konkurs? eller vänta, då din onkel Bute lägger näsan i vädret, har jag en annan plan. Pastoratet har alltid tillhört den yngste brodern, och varför skulle du inte sälja din officersfullmakt och bli präst?
Föreställningen om denna förvandling fick Rawdon att brista ut i gapskratt, och man kunde vid midnattstid ha hört den tjocke dragonens ha! ha! ha! skalla genom hotellet. General Tufto hörde honom från sina rum i första våningen, och Rebecka spelade scenen med mycken livlighet vid frukostbordet och höll Rawdons första inträdespredikan till generalens utomordentliga förlustelse.
Men detta var samtal från flydda dagar, och då slutligen nyheten kom att fälttåget var öppnat, blev Rawdons allvar sådant, att Becky skämtade däröver på ett sätt, som rentav sårade den tunge dragonens känslor.
— Jag vill förmoda, att du inte tror att jag är rädd, Becky, sade han med en darrning i rösten. Men jag är ett tämligen gott märke för en kula, och om den skulle fälla mig, ser du, så lämnar jag en eller kanske två efter
412
