WILLIAM M. THACKERAY
på morgonen lika glad som om han begivit sig till ett jaktparti. Vad frågar han — vad frågar någon av er efter en stackars övergiven kvinnas sorger och kval? (Jag undrar om den där stora lata gurmanden verkligen ämnade bege sig av till armén?) Ack, bäste mr Sedley, jag har kommit hit för att hämta tröst och bli lugnad. Jag har hela morgonen legat på mina knän. Jag skälver över den förfärliga fara, i vilken våra män, våra vänner och våra tappra trupper och allierade befinna sig. Jag kommer hit för att begära skydd, och så finner jag en annan av mina vänner — den siste som återstår mig — på väg att kasta sig in i det förfärliga skådespelet!
— Min allra nådigaste, svarade Josef, som nu började att bli riktigt blidkad, var inte rädd. Jag sade bara, att jag gärna skulle vilja resa — och vilken engelsman skulle inte vilja det? Men min plikt håller mig kvar här — jag kan inte lämna den stackars varelsen där inne i nästa rum, och därmed pekade han på dörren till Amalias rum.
— Gode, ädle broder! sade Rebecka, förde sin näsduk till sina ögon och inandades den eau-de-cologne, varmed den var parfymerad. Jag har gjort er orätt. Ni har ett hjärta — och jag trodde att ni inte hade något!
— På min ära, sade Josef med en åtbörd, som om han velat lägga handen på det ifrågavarande stället, ni gör mig orätt — ni gör mig verkligen orätt, min bästa mrs Crawley.
— Ja, jag ser att jag gör det, eftersom jag finner att ert hjärta är troget mot er syster. Men jag kommer ihåg för två år sedan — då det var falskt mot mig! sade Rebecka och fäste för ett ögonblick sina ögon på honom, varefter hon vände sig bort mot fönstret,
Josef rodnade häftigt. Det organ, som Rebecka beskyllde honom för att icke äga, började att klappa helt våldsamt. Han påminde sig de dagar, då han hade flytt från henne, och den passion hon en gång hade ingivit honom — de dagar då han hade kört henne i sin vagn, då hon hade virkat den gröna börsen åt honom, och då
430
