VÄRLDSMARKNADEN
tycktes hon ha glömt sin vrede, sin svartsjuka och själva sin rivals närvaro, ty hon gick tyst och nästan med ett leende på sitt ansikte fram till sängen och började att släta hans huvudkudde.
Rebecka gick även tyst sina färde.
— Hur är det med Amalia? frågade Josef, som ännu satt kvar i sin stol.
— Det borde vara någon inne hos henne, sade Rebecka. Jag tror att hon är mycket sjuk, och därmed avlägsnade hon sig med ett mycket allvarligt ansikte, avslående mr Sedleys böner att hon skulle stanna kvar och deltaga i den tidiga middag han hade ordinerat.
Rebecka befann sig i en godlynt och välvillig stämning och tyckte rentav om Amalia, vars hårda ord, fulla av förebråelser som de voro, i det hela taget voro ett slags artighet mot henne, eftersom de uttryckte kvalet hos en person som var retad av sitt nederlag. Då hon mötte mrs O'Dowd, vilken domprostens predikningar alls icke hade tröstat och som nu vandrade dyster och nedslagen i parken, tilltalade hon henne, till stor överraskning för majorskan, som icke var van vid dylika artighetsbevis från mrs Rawdon Crawleys sida, och underrättade henne om att stackars lilla mrs Osborne var i ett förtvivlat tillstånd, nästan från sina sinnen av sorg, vilket fick den godhjärtade irländskan att direkt begiva sig till henne för att se till huruvida hon skulle trösta sin unga gunstling.
— Jag har fullt upp med egna bekymmer, sade mrs O'Dowd allvarligt, och jag trodde inte att stackars Amalia skulle behöva sällskap i dag, men om det är så illa med henne som ni säger och ni, som plägade vara så öm om henne, inte kan hjälpa henne, så vill jag gärna gå och försöka, om jag kan vara henne till någon tjänst — och således farväl med er, min fru! Och med dessa ord och en knyck på nacken tog den hedervärda damen avsked av mrs Crawley, vars sällskap hon alldeles icke eftersträvade.
Becky såg med ett leende på läpparna hur hon avlägs-
