WILLIAM M. THACKERAY
nade sig. Hon hade ett mycket livligt sinne för det komiska, och den partiska blick, som den borttågande mrs O'Dowd kastade över sin axel, gjorde det bra svårt för mrs Crawley att bibehålla sitt allvar.
— Lycka till, min fina dam; det gläder mig riktigt att se er så nöjd och belåten! tänkte Peggy. Inte kommer ni åtminstone att gråta edra ögon fördärvade av sorg, det är då säkert! och med dessa ord skyndade hon bort i riktning mot mrs Osbornes bostad.
Den arma själen stod ännu vid sängen, där Rebecka hade lämnat henne, och var nästan från sina sinnen av sorg. Majorskan, som var en person med starkare karaktär, gjorde sitt bästa för att lugna och trösta sin unga vän.
— Ni måste krya upp er, kära Amalia, sade hon vänligt, ty han bör inte finna er sjuk, då han efter segern skickar efter er. Ni är inte den enda kvinna, som denna dag är i Guds händer.
— Jag vet det. Jag är mycket syndig och svag, sade Amalia.
Hon kände ganska väl sin egen svaghet, men närvaron av hennes mera beslutsamma vän lade ett visst band på den, och detta tvång och detta sällskap gjorde henne gott. De tillbragte tiden med samtal till klockan tu, och deras hjärtan voro hos den kolonn, som tågade allt längre och längre bort. Hemska farhågor och ångest och tårar och böner och outsäglig smärta följde regementet. Detta var kvinnornas tribut till kriget. Det taxerar båda könen lika — det tager männens blod och kvinnornas tårar.
Klockan halv tre inträffade en händelse av daglig vikt för mr Josef: middagstimmen var inne. Krigare må fäkta och dö, men han måste ha sin middag. Han kom nu in i Amalias rum för att se till, om han skulle kunna förmå henne att deltaga i måltiden.
— Försök, sade han, soppan är mycket god — försök, Amalia! och så kysste han hennes hand. Med undantag av hennes bröllopsdag hade han icke på åratal visat henne denna artighet.
