VÄRLDSMARKNADEN
och det var med fickorna fulla med allahanda goda saker som han hade tagit farväl av sin gråtande käresta för att draga uti fält.
Såvitt det berodde på hans regemente, var detta fälttåg nu överståndet. Regementet hade utgjort en del av den division, som stod under prinsens av Oranien befäl, och i fråga om längden av sablar och mustascher och uniformens och utrustningens rikedom utgjorde Regulus van Cutsum och hans kamrater en så käck trupp, som någonsin tågat ut vid trumpetens ljud.
Då Ney störtade fram mot de allierades förtrupper och stormade den ena positionen efter den andra, till dess den stora engelska armékårens ankomst ändrade utseendet av striden vid Quatre Bras, hade de skvadroner, bland vilka Regulus red, visat den största raskhet i att fly undan för fransmännen och förflyttade sig med mycken livlighet från den ena posten efter den andra av dem de innehade. Deras tillbakagående rörelser hejdades endast genom engelsmännens framryckande i deras rygg. Då de sålunda blevo tvungna att göra halt, hade fiendens kavalleri (vars blodtörstiga envishet icke kan nog hårt tadlas) äntligen fått tillfälle att komma i handgemäng med de tappra belgiska trupperna, men dessa föredrogo att möta de engelska trupperna hellre än de franska och gjorde därför helt om, sprängde fram mellan de engelska regementena bakom dem och skingrade sig åt alla håll. Regementet fanns i själva verket icke mera till; det var totalt sprängt och hade icke något högkvarter, där det kunde samlas. Regulus fann sig sålunda galopperande alldeles allena, flera mil från slagfältet, och var skulle han väl söka en tillflykt om ej i det kök och de trogna armar, i vilka Pauline så ofta hade välkomnat honom?
Ungefär klockan tio på kvällen kunde klingandet av en sabel höras i trappan till det hus, där Osbornes hade sin bostad. En knackning hördes strax därefter på köksdörren, och stackars Pauline, som nyss hade kommit tillbaka från kyrkan, var nära att svimma av förskräckelse, då hon öppnade den och såg sin dödsbleke husar framför
