WILLIAM M. THACKERAY
sig. Pauline skulle ha skrikit högt, såframt icke hennes skrik kunde ha tillkallat hennes herrskap och upptäckt hennes vän. Hon kvävde därför sitt skri, ledde sin hjälte in i köket och gav honom öl och åtskilliga utvalda läckerbitar från middagen, vilka Josef icke haft hjärta att smaka. Husaren visade att han icke var någon vålnad genom det sätt, varpå han slukade sina förfriskningar — och medan han mumsade och drack, berättade han om den olycka som hade skett.
Hans regemente hade gjort under av tapperhet och hade en god stund emotstått hela franska arméns anfall. Men slutligen hade det blivit övermannat, såsom fallet även var med hela den engelska armén. Ney krossade varje regemente, allteftersom det kom upp i elden, och belgierna hade förgäves sökt kasta sig emellan för att hindra engelsmännens slaktande. Brunswickarna voro slagna på flykten — och deras hertig var dödad. Det var ett totalt nederlag, och han sökte nu att dränka sin sorg i strömmar av öl.
Isidor, som hade kommit ut i köket, fick höra samtalet och rusade in för att berätta den hemska nyheten för sin herre.
— Allt är förbi! ropade han till Josef. Mylord hertigen är tagen till fånga; hertigen av Brunswick har stupat; engelska armén är stadd i full flykt; bara en enda man har undkommit, och han är nu här ute i köket. Kom och hör vad han säger!
Josef stapplade nu ut i köket, där Regulus ännu satt på ett bord och tryckte ölstånkan till sitt bröst. På den bästa franska, han kunde åstadkomma, som dock var av ett tämligen ogrammatikaliskt slag, besvor han husaren att berätta vad som hade hänt. Olyckan blev ännu större, då Regulus nu för andra gången berättade densamma. Han var den ende mannen vid hans regemente, som icke hade stupat på slagfältet. Han hade sett hertigen av Brunswick falla, de svarta husarerna fly och skottarna nedmejas av kanoner.
— Och vårt regemente? stammade Josef.
442
