WILLIAM M. THACKERAY
och mumsa. Hör nu, mamma, det här är lika gott som den curry, jag brukar äta i Indien.
— Ack, om det är en indisk rätt, måste jag smaka litet, sade miss Rebecka. Jag är säker om att allt som kommer därifrån måste vara gott.
— Ge miss Sharp litet curry, min vän, sade mr Sedley skrattande.
Rebecka hade aldrig förr smakat denna rätt.
— Nå, finner ni den lika god som allt som kommer från Indien? sade mr Sedley.
— Å, utmärkt! sade Rebecka, som led en verklig tortyr av cayennepepparn.
— Försök den med litet chili,[1] miss Sharp! sade Josef, verkligt intresserad.
— Chili! sade Rebecka flåsande. Ack ja!
Hon trodde, att det var någonting uppfriskande och kyligt, såsom namnet antydde, och blev nu serverad därmed.
— Hur friska och gröna de se ut, sade hon och stoppade en i munnen.
Den var hetare än själva cayennepepparn, och kött och blod kunde icke längre uthärda det. Hon lade ifrån sig sin gaffel och ropade:
— Vatten! För Guds skull, vatten!
Mr Sedley brast i skratt. Han var en obildad man från fondbörsen, där de tycka om allt slags praktiskt skämt.
— Jag försäkrar er att det är äkta indiskt, sade han. Sambo, ge miss Sharp litet vatten.
Faderns skratt upprepades av Josef, som tyckte att skämtet var alldeles ypperligt. Damerna endast drogo på munnen. De tyckte att den stackars Rebecka led för hårt. Denna senare skulle ha velat strypa gamle Sedley, men sväljde sin förtrytelse så gott hon kunde, så länge hon hade den avskyvärda curryn framför sig och sade med en komisk, godlynt min, så snart hon kunde tala:
- ↑ Chili är skidan på cayennepepparn, som lägges in i vinättika och begagnas till pickles. Ö. a.
38
