WILLIAM M. THACKERAY
och att det är den lilla kvicka slynan Rebecka, som dikterar vartenda ord åt honom, men detta är inte något skäl varför jag inte skulle låta min brorson roa mig, och därför önskar jag låta honom förstå, att jag är vid ett mycket gott lynne.
Jag undrar just om hon visste att det icke blott var Rebecka som skrev breven, utan att det även var mrs Rawdon som tog och skickade hem troféerna, vilka hon hade köpt för några få francs av en bland dessa otaliga kringvandrande krämare, vilka genast började att "göra i" krigsreliker. Romanförfattaren, som vet allting, vet även detta. Vare därmed emellertid hur som helst, så uppmuntrade miss Crawleys artiga svar i hög grad våra vänner, Rawdon och hans fru, vilka hoppades det bästa av sin tants påtagligen blidkade lynne och därför underhöllo henne med många muntrande brev från Paris, dit de hade dragit in med den segrande armén.
Till pastorskan, som hade begivit sig av för att sköta sin mans brutna nyckelben, i prästgården i Drottningens Crawley, var den gamla damens meddelanden för ingen del lika artiga. Mrs Bute, den livliga, styrande och ställande och despotiska damen, hade mot sin svägerska begått det svåraste av alla fel. Hon hade icke endast förtryckt henne och hennes omgivning, utan även tråkat ut henne, och om stackars miss Briggs hade varit ett fruntimmer med något ruter i sig, skulle hon utan tvivel ha blivit helt glad över det uppdrag hennes härskarinna gav henne — det nämligen, att skriva ett brev till mrs Bute Crawley och hälsa henne och säga, att miss Crawleys hälsa hade blivit betydligt förbättrad sedan mrs Bute reste samt tillägga den anhållan, att denna senare icke vidare måtte besvära sig och lämna sin familj för miss Crawleys skull. Triumfen över en dam, som hade betett sig övermodigt och grymt, skulle ha varit en njutning för de flesta av hennes kön, men sanningen är den, att Briggs var en svag och beskedlig stackare, som genast började att hysa medlidande med sin fiende, då denna var slagen.
462
