WILLIAM M. THACKERAY
gånger — så blev jag också — och han har hatt förmånen av en akademisk uppfostran. Han känner några av de präktigaste pojkarna där och ror akteråran i en av båtarna. Bra ser han ut, till på köpet. Min själ vore det inte roligt att försöka tussa honom på gumman och säga åt honom att ge Fox på huden, om han muckar, ha, ha, ha!
— Ja, det går alltid an att försöka, sade hans hustru med en suck. Om vi ändå bara kunde få en av flickorna in i huset, men hon har aldrig kunnat med dem därför att de inte äro vackra!
Dessa olyckliga och väl uppfostrade unga damer kunde i detta ögonblick höras inne i rummet bredvid, där de med hårda fingrar trumfade igenom ett svårt musikstycke på pianot, liksom de i allmänhet hela dagen i ända övade sig i musik eller studerade historia eller geografi eller strävade att medelst ryggbrädet skaffa sig en rak hållning. Men vartill tjäna väl alla dessa övningar av de stackars flickor, som äro korta till växten, fattiga, fula och ha en dålig hy? Mrs Bute kunde icke hoppas på någon annan måg än adjunkten, och då James nu kom in från stallet, åtföljd av sin oundvikliga pipsnugga, började han och hans far att språka om vad på kappränningshästar och dylikt, varvid samtalet emellan kyrkoherden och hans hustru tog slut.
Mrs Bute hoppades just icke mycket gott av James' avsändande såsom ambassadör, och icke heller väntade sig den unge mannen själv, då han fick höra vilken hans beskickning var, särdeles mycken nytta eller nöje därav; men han tröstade sig med tanken på, att den gamla damen möjligen kunde ge honom något hederligt minne av henne, som skulle kunna betala några av hans mest tryckande skulder vid den instundande terminen i Oxford, och så tog han plats i diligensen från Southampton och anlände samma afton lyckligt och väl till Brighton med sin kappsäck och sin favoritdogg Towzer samt en väldig korg med trädgårdsprodukter från det goda prästfolket till den kära miss Crawley. Anseende att
476
