VÄRLDSMARKNADEN
— Låt Josef följa med, sade fadern skrattande. Han är stor nog!
Vid dessa ord brast själve mr Sambo ut i skratt vid sidobordet, och den stackars korpulente Josef kände sig nästan fallen för att bli fadermördare.
— Lös upp hans snörliv! fortfor den gamle herrn helt skoningslöst. Kasta litet vatten i ansiktet på honom; miss Sharp, eller bär honom uppför trappan. Den kära varelsen håller på att få dåndimpen. Bär upp honom, stackars liten, han är så lätt som en fjäder!
— Fördöme mig, sir, om jag tål det här…! utbrast Josef.
— Säg till om mr Josefs elefant, Sambo! ropade fadern. Skicka till menageriet i Strand, Sambo!
Men då den gamle gycklaren såg, att Josef var nära att gråta av förtrytelse, hejdade han sig i sitt skratt, räckte handen åt sin son och sade:
— Vi äro litet frispråkiga av oss på börsen, Joe. Hör nu, Sambo, bry dig inte om elefanten, utan ge mig och mr Josef litet champagne. Självaste Bonaparte har inte maken i sin källare, min gosse!
En pokal champagne återställde Josefs lugn, och innan buteljen var tömd, varav han i sin egenskap av sjukling drack två tredjedelar, hade han gått in på att föra de unga damerna till Vauxhalln.
— Flickorna måste ha var sin kavaljer, sade den gamle herrn. Josef skulle bestämt lämna Malla i hopen, ty han kommer att bli så upptagen av miss Sharp. Skicka till n:r 96 och fråga George Osborne, om han vill följa med.
Vid dessa ord såg mrs Sedley på sin man och skrattade, utan att jag kan begripa vad hon menade därmed. Mr Sedleys ögon blinkade på ett obeskrivligt listigt sätt, och så såg han på Amalia, och Amalia böjde ned sitt huvud och rodnade så som endast sjutton års unga flickor förstå att rodna och så som miss Rebecka Sharp aldrig rodnade i hela sitt liv — åtminstone icke sedan hon var åtta år gammal, då hennes gudmor kom på henne med att stjäla sylt i en skänk.
