WILLIAM M. THACKERAY
de unga flickorna, då Josef presenterade en åt dem var med en utomordentlig högtidlig och klumpig bugning.
— Bravo, Josef! ropade Osborne.
— Tack, bäste Josef! sade Amalia, fullt beredd att kyssa sin bror, om det så behagade honom. (Och jag tror att jag för en kyss av en så söt flicka som Amalia skulle velat köpa kontant alla mr Lees drivhus.)
— Ack, gudomliga, gudomliga blommor! utropade miss Sharp och luktade på dem med förtjusning och tryckte dem till sitt bröst och lyfte sina ögon mot taket i ett utbrott av beundran. Kanske hade hon likväl först sett in i buketten för att se om det fanns något kärleksbrev dolt bland blommorna, men något sådant fanns icke där.
— Tala de blomsterspråket i Boggley Wollah, Sedley? frågade Osborne skrattande.
— Dumheter! svarade den sentimentale unge mannen. Jag köpte dem hos Nathans; mycket glad att ni tycker om dem, och hör nu, min bästa Amalia, jag köpte en ananas på samma gång, vilken jag lämnade åt Sambo. Låt oss få den till frukosten, den är mycket svalkande och behaglig i den här hettan.
Rebecka sade, att hon aldrig hade ätit någon ananas och att hon framför allt annat längtade att få smaka en sådan.
Därefter fortfor konversationen. Jag vet icke under vilken förevändning Osborne lämnade rummet eller varför Amalia avlägsnade sig, kanske för att övervaka skalandet av ananasen, men Josef blev lämnad allena med Rebecka, som hade återtagit sitt arbete, och det gröna silket och de glänsande nålarna rörde sig snabbt under hennes fina fingrar.
— Vilken skön, skö-ön sång ni sjöng i går afton, miss Sharp! sade skatteindrivaren. Den fick mig nästan att gråta, ja, på min ära gjorde den inte det.
— Det kom sig förmodligen av att ni har ett ömt hjärta, mr Josef; jag tror att alla Sedleys ha det.
— Den höll mig vaken förliden natt, och jag försökte att gnola den i morse medan jag låg i min säng, ja, på
56
