VÄRLDSMARKNADEN
min ära gjorde jag inte det. Gollop, min läkare, kom in till mig klockan elva (ty jag är en stackars sjukling, ska ni veta, och tar emot Gollop var enda dag), och min själ höll jag inte på att sjunga och kvittra som — som en trast.
— Ni tokiga varelse! Låt mig få höra er sjunga den!
— Jag! Nej, ni, miss Sharp, min bästa miss Sharp, sjung den!
— Inte nu, mr Sedley; sade Rebecka med en suck. Jag skulle verkligen inte kunna uthärda det och för övrigt måste jag sluta börsen. Vill ni hjälpa mig, mr Sedley?
Och innan mr Josef fått tid att fråga på vad sätt, satt där nu mellan fyra ögon med en ung dam och betraktade henne med det mest hjärtekrossande uttryck, med armarna utsträckta framför henne i en bedjande ställning och med händerna bundna i en väv av grönt silke, som hon nystade upp.
I denna romantiska ställning funno Osborne och
Amalia det intressanta paret, då de trädde in för att
anmäla att frukosten var färdig. Silkeshärvan var just
nu upplindad på kortet, men mr Josef hade icke talat.
— Jag är säker om att han gör det i afton, min älskling, sade Amalia, i det hon tryckte Rebeckas hand, och även Josef hade gått till råds med sig själv och tänkt:
— Min själ ska jag inte fria i Vauxhalln!
