WILLIAM M. THACKERAY
FEMTE KAPITLET.
Dobbin vid vårt regemente.
Cuffs strid med Dobbin och den oväntade utgången av denna kamp skall länge ihågkommas av envar, som erhöll sin uppfostran i doktor Swishtails ryktbara skola. Den senare ynglingen (som plägade kallas Se-opp-Dobbin och Maka-dig-Dobbin och vid många andra namn, som antydde barnsligt förakt) var den lugnaste, klumpigaste och, efter vad det tycktes, trögaste och enfaldigaste av alla doktor Swishtails unga herrar. Hans far var en kryddkrämare i city, och det förljöds, att sonen var antagen i doktor Swishtails skola enligt det så kallade ömsesidighetssystemet (det vill säga, att utgifterna för hans kost och undervisning betalades av fadern i varor, men icke i pengar) och han stod där — nästan längst ned i skolan — i sina trånga ruggiga korderojsbyxor och dito jacka, genom vilkas sömmar hans stora, tjocka knotor med våld ville tränga sig ut — såsom representanten för så och så många skålpund te, ljus, socker, såpa, sviskon (av vilka en högst ringa del användes till etablissemangets puddingar) och andra förnödenheter. En förfärlig dag var det för unga Dobbin, då en av gossarna i skolan, som hade sprungit till staden i en hemlig expedition för att "skaffa" karameller och korv, utanför doktorns port fick sikte på vagnen från Dobbin och Rudge, speceri- och delikatesshandlare, Thames Street, London, avlämnande en laddning av de varor, med vilka firman handlade,
Efter den betan hade Dobbin aldrig någon frid eller ro. — Halloh, Dobbin! kunde en skalk ropa, det står goda nyheter att läsa i tidningarna. Sockret stiger, min gosse! En annan kunde uppställa såsom räkneexempel: — Om
58
