WILLIAM M. THACKERAY
och denne bar allting tåligt och var stum och djupt olycklig.
Cuff däremot var den Swishtailska skolans store chef och dandy. Han smugglade in vin; han slogs med stadspojkarna. Ett par små klippare plägade anlända på lördagen för att han skulle få rida hem. Inne i sitt rum hade han sina kragstövlar, i vilka han plägade gå på jakt under fridagarna. Han hade varit på teatern, kände de förnämsta aktörernas förtjänster och föredrog mr Kean framför mr Kemble. Han kunde kläcka fram fyrtio latinska verser på en timme; han kunde skriva fransk vers, och vad allt annat visste och kunde han icke? Det påstods, att själva doktorn var rädd för honom.
Cuff, skolans obestridde konung, härskade över sina undersåtar och tyranniserade dem med lysande överlägsenhet. Den ene blankade hans skor, den andre rostade hans bröd; andra fångade upp och gåvo honom bollarna under kricketspelet hela sommaraftnar i ända. "Fikon" var den gosse han mest föraktade och med vilken han följaktligen knappast någonsin nedlät sig att sällskapa, ehuru han ständigt okvädade och hånade honom.
En dag hade de båda unga herrarna haft en tvist i enrum. Fikon satt allena i klassen och svettades med ett brev till hemmet, då Cuff trädde in och bad honom gå bort i något ärende, som sannolikt rörde tårtor och bakelser.
— Jag kan inte, sade Dobbin, jag måste sluta mitt brev.
— Kan du inte? sade Cuff, i det han lade vantarna på den nämnda episteln, i vilken många ord voro utstrukna och många orätt stavade, och varpå han hade offrat Gud vet hur mycken möda och tankeansträngning och hur många tårar, ty den stackars gossen skrev till sin mor, som höll av honom, ehuru hon bara var en kryddkrämares hustru och bodde i ett rum åt gården vid Thames Street. Du kan inte, säger du? Jag skulle bra gärna vilja veta varför. Kan du inte skriva till mamma Fikon i morgon?
60
