WILLIAM M. THACKERAY
Peribanou i den där förtjusande grottan, där prinsen träffade henne och dit vi alla bra gärna skulle vilja göra en tur — då gälla skri, som av en liten gråtande gosse, väckte honom upp ur hans angenäma drömmar, och då han nu såg upp, fick han se Cuff framför sig, stående och bearbetande en liten pojke.
Det var samme pojke, som hade skvallrat om kryddkrämarens forvagn, men Dobbin var icke långsint och hyste allra minst groll emot de unga och små.
— Hur vågade du slå sönder buteljen? sade Cuff till den lille pojkkyttaren, i det han svängde en gul kricketkäpp över honom.
Pojken hade blivit tillsagd att stiga över muren kring lekplatsen (på ett utvalt ställe, där glasskärvorna voro undanröjda från murkanten och hål gjorda i muren för att underlätta klättringen), att springa en fjärdedels mil, att köpa ett kvarter punsch på kredit, att trotsa alla doktorns uteliggande spioner och klättra tillbaka in på lekplatsen, vid utförandet varav hans fot hade sluntit, buteljen blivit sönderslagen och punschen utspilld och hans byxor skadade, och han trädde fram för sin principal såsom en mycket brottslig och skälvande syndare, ehuru han var fullkomligt oskyldig.
— Hur vågar du gå och slå sönder den, du lilla drummel och tjuv? sade Cuff. Jag är säker om att du drack ur punschen och nu låtsar som om buteljen hade gått sönder av sig själv. Räck fram handen!
Ned kom käppstumpen med ett tungt slag på barnets hand. Ett kvidande följde. Dobbin såg upp. Feen Peribanou hade flytt in i den innersta grottan med prins Ahmed; fågeln Roc hade fört bort Sindbad ur Diamantdalen, så att han icke längre var i sikte, och där låg nu det vardagliga livet framför den hederlige William, och en stor pojke piskade en liten utan någon orsak.
— Räck fram den andra handen! röt Cuff åt sin lille skolkamrat, vars ansikte var förvridet av smärta. Dobbin ryckte till och samlade sig i sina trånga kläder.
— Där har du, din lille rackare! skrek mr Cuff, och
62
