WILLIAM M. THACKERAY
SJÄTTE KAPITLET.
Vauxhalln.
Jag vet att den ton, jag här anslår, är tämligen matt (ehuru åtskilliga hemska kapitel inom kort äro i antågande) och måste be den välvilliga läsaren att lägga på minnet, att vi här för närvarande endast tala om en börsspekulants familj vid Russell Square, som promenerar, frukosterar och dinerar eller samtalar och kurtiserar så som folk gör i det vanliga livet, och utan en enda passionerad och underbar händelse för att beteckna det framsteg, som deras kärleksförhållande gör. Själva huvudknuten är denna: Osborne, som är kär i Amalia, har bjudit en gammal vän till middagen och till Vauxhalln, Josef Sedley är kär i Rebecka. Skall han gifta sig med henne? Detta är den huvudfråga, som nu föreligger. Vi skulle emellertid ha kunnat behandla vårt ämne på det "gentila", eller på det romantiska eller på det burleska sättet. Antag, att vi hade förlagt scenen till Grosvenor Square, med samma äventyr — skulle icke då somligt folk ha lyssnat ivrigt? Antag att vi hade visat hur lord Josef Sedley förälskade sig och hur markisen av Osborne blev förtjust i lady Amalia, med hertigens, hennes ädle faders fulla samtycke, eller att vi i stället för det superfint gentila hade valt det riktigt låga och simpla och beskrivit vad som försiggick i mrs Sedleys kök — hur svarte Sambo var kär i kokerskan (såsom han i själva verket även var) och hur han för hennes skull utkämpade en strid med kusken; hur pojken, som skurade knivarna överraskades med att stjäla en halv fårbog och hur miss Sedleys kammarjungfru nekade att gå till vila utan få ett vaxljus att lysa sig med! Sådana
72
