WILLIAM M. THACKERAY
kände han, att han skulle tyckt om att ha någonting vid sin arm utom schalarna (folket skrattade då det såg den tafatte unge officeren gå och bära denna kvinnliga börda), men William Dobbin var föga fallen för några slags själviska beräkningar, och så länge hans vän hade roligt, kunde han naturligtvis icke vara misslynt. Och sanningen är den, att kapten Dobbin icke fäste den ringaste uppmärksamhet vid någon av alla Vauxhallns fröjder och förluster; vid de hundratusen extra lampor, vilka alltid voro tända; vid fiolspelarna i trekantiga hattar, som spelade förtjusande melodier under det förgyllda musselskalet mitt i trädgården; vid sångarna av både komiska och sentimentala ballader, vilka där tjusade örat; vid de lantliga danserna, som utfördes av kraftigt byggda stadsbarn av båda könen under hoppande och stampande och gälla skratt; vid signalen, som förkunnade att madame Saqui skulle vandra högt upp i skyn på en slak lina; vid eremiten, som alltid satt i det illuminerade eremitaget; vid de mörka gångarna, som voro så gynnsamma för älskandes möten och samtal; vid ölkannorna, som buros omkring av personer i luggslitna gamla livréer; vid de glimmande paviljongerna, i vilka de matfriska gästerna låtsade äta skivor av en nästan osynlig skinka; ja, icke ens vid den blide Simpson, detta slags leende idiot, vilken, efter vad jag förmodar, även den tiden presiderade över platsen.
Kapten Dobbin gick omkring med Amalias vita kaschimirschal, och sedan han stått och lyssnat under det förgyllda musselskalet, medan mrs Salmon utförde slaget vid Borodino (en vild kantat mot den korsikanske uppkomlingen, som nyligen hade lidit sina motgångar i Ryssland), sökte han att gnola efter den, under det han vandrade framåt, men fann att han gnolade den melodi, som Amalia Sedley sjöng i trappan, då hon kom ned till middagen.
Han brast ut i skratt åt sig själv, ty sanningen att säga, kunde han icke sjunga bättre än en uggla.
Det förstås av sig självt, att våra unga personer, som
78