VÄRLDSMARKNADEN
flytande på deras liv, ehuru de flesta av dem icke smakade en droppe därav.
De unga damerna drucko icke av den, Osborne kunde icke med den, och följaktligen drack Josef, den tjocke gurmanden, ur hela innehållet i bålen, och följden därav blev en livlighet, som till en början var förvånande, men som slutligen blev nästan pinsam, ty han pratade och skrattade så högt, att han samlade tjogtals lyssnare omkring paviljongen, till stort obehag för det oskyldiga sällskapet där inne, och då han därefter företog sig att sjunga en sång (vilket han gjorde med denna sentimentala falsetton, som är egendomlig för herrar i rusigt tillstånd), lockade han snart sagt bort dem, som hade samlat sig omkring sångarna under det förgyllda musselskalet, och erhöll en hel hop applåder av sina åhörare.
— Bravo, Tjockis! sade en. Da capo, Daniel Lambert! sade en annan. Vilken präktig figur för en spänd lina! utbrast en tredje skalk, till damernas outsägliga förskräckelse och mr Osbornes stora vrede och förtrytelse.
— För Guds skull, låt oss stiga upp och gå, Josef! ropade denne herre, och de unga damerna reste sig upp.
— Vänta, min allra som sötaste, sötaste sötnos! ropade Josef, som nu var djärv som ett lejon, och slog sin arm kring Rebeckas liv. Rebecka ryckte förskräckt till, men kunde icke göra sig lös från hans arm. Skrattet utanför fördubblades. Josef fortfor att dricka och kurtisera och sjunga, och vinkande och viftande nådigt med sitt glas åt sitt auditorium, uppmanade han alla och envar att komma och smaka på hans punsch.
Mr Osborne var just på vippen att ge en örfil åt en herre i kragstövlar, som ämnade antaga denna inbjudning, och en allmän uppståndelse syntes vara oundviklig, då till all lycka en herre vid namn Dobbin, som hade promenerat i trädgården, vandrade upp till paviljongen.
— Bort med er, edra drumlar! sade denne herre och knuffade undan åtskilliga av hopen, som genast försvann vid åsynen av hans trekantiga hatt och bistra uppsyn, och
