WILLIAM M. THACKERAY
han yttrade dessa ord, men i nästa ögonblick återfick det sitt vanliga outgrundligt djupa lugn, i det han slog upp salongsdörren och anmälde "mr Hosbin".
— Hur står det till, Sedley? började denne unge skalk, sedan han betraktat sitt offer. Inga ben brutna, vasa? Det är en hyrkuskdräng där nere, med ett blått öga och ett ombundet huvud, som svär på att han ska stämma dig.
— Vad för slag? Stämma? frågade Sedley med matt röst.
— För att du piskade upp honom i går kväll — gjorde han inte, Dobbin? Du klämde till som en hel karl. Brandvakten förklarar, att han aldrig sett en karl stupa så blixtsnabbt. Fråga Dobbin!
— Ni slogs verkligen med kusken, sade kapten Dobbin, och var tusan så morsk och stridslysten av er.
— Och den där karlen med vita rocken ute i Vauxhalln sedan! Hur Josef gav på honom, och hur fruntimren skreko! Det gjorde mig verkligen riktigt gott att se dig. Jag trodde, att ni civila inte hade något riktigt mod eller ruter i kroppen på er, men min själ om jag vill komma i din väg, när du fått litet i näsan, Josef.
— Jag tror, att jag verkligen är förfärlig, när jag väl en gång kommer i taget, klagade Josef från soffan och gjorde en så bedrövlig och så löjlig min, att kaptenens hövlighet icke längre förmådde dämpa hans skrattlystnad, och han och Osborne brusto ut i ett skallande gapskratt.
Osborne begagnade skonslöst sitt övertag. Han ansåg Josef för en mes och en stackare. Han hade inom sig övervägt den svävande frågan om giftermål mellan Josef och Rebecka och var just icke så förbålt belåten med att en medlem av den familj, med vilken han, löjtnant Osborne, skulle komma att bli befryndad, tänkte på att begå en mesallians med en simpel varelse — en liten guvernant, som ville komma sig upp i världen.
— Du slåss, din arma stackare? sade Osborne. Du förfärlig! Du kunde ju inte ens stå för dig själv och fick alla människor i Vauxhalln att skratta åt dig, ehuru du
84
