WILLIAM M. THACKERAY
- "Bästa Amalia!
Jag sänder dig Det Fader- och Moderlösa barnet i Skogen. Jag var för mycket sjuk för att komma i går. Jag reser i dag till Cheltenhamn. Var god och ursäkta mig, om du kan, hos den älskvärda miss Sharp för mitt uppförande i Vauxhalln och bed henne förlåta och glömma varje ord, som jag möjligen kan ha yttrat under inflytande av den olyckliga supén. Så snart jag hämtat mig — ty min hälsa är mycket svårt angripen — reser jag till Skottland på några månader och förbliver
Din tillgivne broder,
Josef Sedley."
Detta var dödsdomen. Allt var förbi. Amalia vågade icke se på Rebeckas bleka ansikte och brinnande ögon, utan lade brevet i sin väns knä och steg upp och gick upp till sig och lättade sitt lilla hjärta med tårar.
Hushållerskan, mrs Blenkinsop, sökte inom kort upp henne därstädes för att trösta henne, och på hennes axel grät Amalia förtroligt och kände sig helt lättad därav.
— Tag det inte så hårt, miss. Jag ville inte gärna säga er det, men ingen av oss här i huset har kunnat med henne, utom i början. Jag såg henne med egna ögon stå och läsa er mammas brev, och Pinner säger, att hon alltid går och luktar i ert juvelskrin och i edra lådor och i vars och ens lådor, och att hon bestämt vet att hon stoppat ert vita skärp i sin kappsäck.
— Jag gav henne det! jag gav henne det! sade Amalia.
Detta ändrade emellertid icke miss Blenkinsops åsikt om miss Sharp.
— Jag tror aldrig de där guvernanterna mer än jämt, Pinner, anmärkte hon till pigan. De taga sig förnäma miner, kantänka, och vilja spela fina damer, fastän deras lön inte är större än din eller min.
Det blev nu klart för envar i huset, undantagandes stackars Amalia, att Rebecka måste resa, och hög och låg (alltjämt med detta enda undantag) kom överens om, att detta borde ske så fort som möjligt. Vår goda flicka
