WILLIAM M. THACKERAY
hon väl kommit in i vår familj. För övrigt är det inte värt att tant Bute gör sig grön, ty hon slår för unge Hooper, vinhandlaren, för att få honom till man åt Kate, och bjöd honom att komma till prästgården för att själv ta upp order på vin.
— Jag undrar just, om lady Southdown ämnar resa sin väg, eftersom hon såg så sur och butter ut på mrs Rawdon, sade den andra.
— Jag skulle önska att hon ville göra det. Jag för min del ämnar inte läsa "Tvätterskan på Finchleyallmänningen", förklarade Violet, och med dessa ord och undvikande en gång, i vars ena ända stod en viss likkista med ett par vaktare och med ljus ständigt brinnande i det tillslutna rummet, gingo dessa unga damer ned till middagen, till vilken det ringde som vanligt.
Men dessförinnan förde lady Jane Rebecka till de för henne bestämda rummen, vilka tillika med det övriga huset hade under Fox' spira antagit ett vida förbättrat utseende av ordning och trevnad, och då hon här fick se att mrs Rawdons blygsamma små koffertar hade anlänt och stodo i det angränsande sov- och toalettrummet, hjälpte hon henne att taga av sig sin nätta svarta hatt och kappa och frågade därefter sin svägerska på vad sätt hon vidare kunde vara henne till nytta.
— Vad jag mest skulle tycka om, sade Rebecka, vore att gå till barnkammaren och se edra små söta barn, varpå de båda damerna sågo vänligt på varandra och begåvo sig till sagda rum hand i hand.
Becky beundrade lilla Mathilda, som var icke fullt fyra år och den mest förtjusande lilla varelse, man någonsin kunde se, samt den lille tvåårige gossen, vilken, ehuru han hade en blek och sjuklig hy, dåsiga ögon och ett stort huvud, hon förklarade vara ett under av storlek, intelligens och skönhet.
— Jag önskar, att mamma inte ville envisas att ge honom så mycket medicin, sade lady Jane med en suck. Jag tänker ofta, att vi allasammans skulle må bättre utan den.
94
