VÄRLDSMARKNADEN
av Rebecka. Därefter togo de på sig tjocka skodon och vandrade ut i parken och byn, hemsökande stugorna därstädes med lady Southdowns religiösa avhandlingar och medicin för de sjuka. Lady Southdown for ut i en droska, och Rebecka plägade taga plats vid änkenådens sida och med djupaste deltagande lyssna till hennes högtidliga tal. Hon sjöng Händel och Haydn för familjen om aftnarna och började ett väldigt tapisseriarbete, som om hon hade varit född och uppfödd till detta bestyr och som om detta slags liv skulle komma att fortfara för henne, till dess hon skulle sjunka i graven i en städad ålderdom, lämnande efter sig en djup saknad och en hel hop tröst — som om icke bekymmer och björnar och planer och knep och fattigdom hade stått och väntat henne utanför parkgrindarna, färdiga att gripa sitt rov, då hon åter trädde ut i världen.
— Det är inte svårt att vara en lantjunkares hustru, tänkte Rebecka. Jag tror att jag skulle bli en god människa, om jag hade mina femtusen pund om året. Jag skulle kunna slå dank i barnkammaren och räkna aprikoserna på orangeriväggen. Jag skulle kunna vattna växterna i växthuset och plocka bort de gula bladen från geranierna. Jag skulle kunna fråga gamla gummor om deras reumatism och skicka soppa åt de fattiga. Kostnaden därför skulle inte gå mig mycket till hjärtat, om jag hade femtusen om året. Jag skulle kunna gå till kyrkan och hålla mig vaken inne i den stora familjebänken eller också med slöjan nedfälld sova bakom gardinerna. Jag skulle kunna betala envar, om jag bara hade pengar. Detta är vad penningfolket här skryter över att de göra. De se ned på oss fattiga syndare, som icke ha något. De anse sig fasligt frikostiga, om de ge våra barn en fempundssedel och oss föraktliga, om vi icke äga en sådan. Och vem vet om icke Rebecka hade rätt i sina funderingar och om det icke endast var en penning- och lyckofråga, som utgjorde skillnaden mellan henne och en hederlig kvinna? En jämn och bekväm levnadsbana, om den också icke gör folk hederligt, gör
