VÄRLDSMARKNADEN
O'Dowd på ringaste sätt. En mild liten kvinnovarelse i svart, med stora ögon och brunt hår, som sällan talade annat än då hon blev tilltalad och med en röst som alls icke liknade miss Glorvinas — en huld ung moder, som skötte och pysslade med ett barn och bad majoren med ett leende att komma och se på det — en rosenkindad flicka, som kom springande in i ett rum vid Russell Square eller lycklig och öm hängde vid George Osbornes arm — det var endast denna bild, som fyllde den hederlige majorens huvud dag och natt och ständigt härskade över hans tankar. Det är ganska sannolikt att Amalia icke liknade den bild han hade gjort sig av henne. Det fanns i en modetidning, som hans systrar höllo där hemma, en plansch, som William i hemlighet hade tagit med sig, under förmenande att den hade någon likhet med mrs Osborne, men jag, som sett den, kan försäkra, att den endast är en avbildning av en klänning med kort liv, med ett omöjligt dockhuvud, enfaldigt småleende däröver — och kanske var Dobbins sentimentala Amalia icke mera lik den verkliga, än denna orimliga lilla tavla var lik henne. Men vilken bland oss, som är förälskad, är väl stort annorlunda funtad? — eller är han väl mycket lyckligare, om han ser och inser sin villa? Dobbin var under denna förtrollning. Han tråkade icke ut sina vänner eller allmänheten med sina känslor eller lät dem beröva honom hans medfödda goda sömn eller aptit; hans huvud har blivit gråsprängt sedan vi sist sågo honom, och ett eller ett par silverstänk torde möjligen kunna upptäckas även i det där lena bruna håret, men hans känslor ha icke det ringaste föråldrats eller förändrats, och hans kärlek är lika frisk som en mans minnen från pojktiden.
Vi ha sett hur de båda unga damerna Dobbin och Amalia skrevo brev till majoren från England och hur mrs Osborne lyckönskade honom med stor uppriktighet och hjärtlighet till hans stundande giftermål med miss O'Dowd.
"Er syster har nyss gjort mig ett vänligt besök", skrev Amalia i sitt brev, "och underrättat mig om en intressant
