VÄRLDSMARKNADEN
gamle mannen hade lyssnat till detta samma skämt under alla dessa sista trettio år — Dobbin själv hade hört det i femton. Och efter de bullrande dumheterna vid mässbordet kommo officersdamerna, tvister och skvaller. Det var odrägligt, olidligt!
— O, Amalia, Amalia! tänkte han, du, mot vilken jag varit så trogen, du skulle således kunna göra mig en dylik förebråelse! Det är därför att du inte kan ha någon känsla för mig, som jag framsläpar detta tröttsamma liv. Och du belönar mig efter så många års hängivenhet med att giva mig dina lyckönskningar och välsignelser i anledning av mitt giftermål med denna irländska grannlåtsdocka.
Sjuk och sorgsen i hjärtat, kände sig stackars William mer än vanligt olycklig och ensam. Han skulle gärna velat sluta med livet och dess fåfängligheter — så fruktlös och otillfredsställande syntes honom dess kamp och strid, så dyster och glädjetom den utsikt det bjöd honom. Han låg hela natten utan en blund i sina ögon och längtade efter morgonen. Amalias brev hade helt och hållet förkrossat honom. Ingen trohet, ingen ståndaktighet och kärlek kunde röra henne och uppvärma hennes hjärta för honom. Hon ville icke se att han älskade henne. Kastande sig fram och tillbaka i sin säng, talade han till henne ur djupet av sitt hjärta.
— Store Gud, Amalia, sade han, vet du då inte, att jag endast älskar dig i hela världen — dig, som är en sten mot mig — dig, som jag vakade över månad ut och månad in under sjukdom och sorg, och som bjöd mig farväl med ett leende på ditt ansikte och glömde mig, innan dörren hunnit tillsluta sig efter mig!
De infödda tjänarna, som lågo utanför hans veranda, sågo med förvåning majoren, som vanligen var så kall och lugn, nu så lidelsefullt upprörd och nedslagen. Skulle hon ha hyst medlidande med honom, om hon hade sett honom? Han läste om och om igen alla de brev han hade fått från henne — affärsbrev rörande den lilla egendom, han låtit henne tro att hennes man hade lämnat efter sig
